There where many things I didn't know

och på svenska för en gångs skull... Vad känner jag, hur mår jag och hur ska jag orka?
Det är 3 frågor som jag nog aldrig är helt säker på.

Men...

Jag vet att jag har några otroligt underbara personer i min närhet som vet, stöttar och försöker förstå. Det hjälper. Men mår jag bättre?

Just nu går all min energi åt till att försöka må bra. och även då jag låtsas i 90 % av fallen så försöker jag åtminstonde. Men när jag fick beskedet i söndags att du inte kommer hem på minst 3 månader till, brast det. allt jag byggt upp, allt jag hoppats på och längtat till. Allt bara försvann, och ännu en tid av ovisshet har jag nu framför mig. När var och hur? Jag kan inte beskriva hur svårt det faktiskt är, och nej, ni förstår inte. inte jag heller.
Att veta att du finns där, inte långt bort, men ändå så får jag inte träffa dig. Du ringer när du får, men dina telefonkort tar slut om 2 dagar, och du får inte nya förns om 3 veckor.... Jag klarar knappt av att komma hem utan att du r där, men att int få prata med dig över huvudtaget kommer att knäcka mig. Jag är på en bristningspunkt som jag inte vet om jag orkar ta mig igenom. Att veta att du är där, men inte när du kommer hem, att praktiskt taget kunna åka till dig över lunchen, men att inte få, att drömma om dig, men att inte få ha dig här på riktigt, är det svåraste jag någonsin gått igenom.

Att behöva pressa fram ett fejkat leende varje dag framför en person som jag inte ens bryr mig om, för att de som faktiskt betyder något ska må bra är svårt. vi vet båda två att jag inte kommit över det som hänt. Och att jag aldrig glömmer är en sak som är säker. Jag trodde på dig när du sa att du ändrats, att du sagt upp kontakten med henne, att du älskade mig, men med tanke på att 2 utav de sakerna du sa inte var sanna, varför skulle jag då tro på det tredje. och om du nu trots all förmodan verkligen älskar mig som du säger att du gör så är det inte ömsesidigt. Jag struntar i vem du är och vad du gjort för mig, för jag vet innerst inne att du gjorde det för att du var tvungen. annars skulle du aldrig fått mig att känna mig som det "oälskade barnet" när jag var mindre. jag bryr mig inte om hur det slutar, det enda jag vill är att mamma ska vara lycklig.

Jag vet inte vad mer jag ska säga utan att röra til lallt och upprepa mig. men jag orkar inte leva i den "perfekta världen" som alla verkar ha. varken jag, mitt liv, eller mina tankar är äns på gränsen till perfekta. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar, och hur mycket mer jag klarar av....